En vän och jag.
Tillåt mig bringa exempel:
"You have no more Vilken snopp föredrar du-requests"
Que?!
On top of the morning to you to.
"Fan, jag orkar inte mer! Varför orkar jag inte mer? Varför får jag ont här?"
"Du är klen."
Brutal ärlighet.
Så, fine, jag är klen.
Jag har nog inte repat mig än.
Know thy enemy.
Loppis. Grande maximale enormous gigantic Loppis. In Majorna *. Majorna som för övrigt är grande maximale perfect for making you feet bleed. Jag köpte en tavla eller mer en spegelslashtavla, snobben sitter i hörnet. Eller inte i hörnet, utan mer som ett blaffigt märke rakt på och så heter han Joe Cool. Sedan när!? Vad hände med Snoopy? Jag har aldrig gillat Snoopy som namn i och för sig, låter ju så likt snopen, men det är så besides the point. Kap hursom haver.
När vi vallfärdat från stånd till stånd, Caroline hade börjat gråta över vikten som tyngde hennes axlar (tre tekannor, femton böcker och två paket partyljus) bestämde vi oss för att förära Haga med ett besök. Vilket besök därtill! Macka, kaka och te, men framför allt solsken! Där satt vi mitt vid Haga Nygata(?) och gottade oss. Vilket dagsverke va! När vi skulle bege oss hem smög vi först in på en liten innergård, vilken lyx, hur tusan kan folk bo såhär, varför bor inte vi är?!
(Självutlösare? Förstår inte alls vad du menar..)
* För att passa in i Majorna krävs:
1. Ett stycke rutig skjorta
2. Någon typ av huvudbonad (gärna ofunktionellt upprullad mössa, kusligt likt en kippa)
Hrm, utan att jag tänkte på det, var det just det jag var iförd idag. Ulle, den lille hycklaren.
Dagens gåva var nog ändå den försäljare, av annan etnisk börd än just min, som sade:
"Ojsch ojsch ojsch, så billigt det var här då. Vi har kylskåp magneter - på engelska och jiddish."
Faktum är ju att jiddish är ett utav våra minoritetsspråk (cirkus 3000 pers. talar det) så why not?
(Ja, särskrivningen är part of the fun.)
Ett liv som rojaliteter.
Bra deal.
Men först så har jag påbörjat ett jätteroligt projekt, ett typisk Ulle-får-nervsammabrott-projekt. Kan bara bli strålande och jag hade gärna avslöjat vad, men det är en typ av gåva så det hade blivit årets spoiler att lägga ut det här.
Men, I´m thrilled!
De är så små, så söta, så många olika kulörer och får man riktigt tråkigt kan det hända att man börjar gnaga på dem.
Är det ett tecken på hunger? När man börjar fundera på att tugga på plast?
Mannagrynsgröt, en nygammal favorit faktiskt. Mjölk.
Caroline och jag såg Brokeback Mountain häromdagen, jag skrattade mig igenom hela filmen, vilket man inte för göra för den är ju såå vacker. Det började faktiskt riktigt bra, och det är egentligen Carolines fel:
Scen 1: Första mötet mellan männen, ingen säger någonting.
Jag skruvar otåligt på mig, lite lätt nervös, vad blir första linen? Jag vågar mig inte ens på en gissning, medan Caroline säger:
- Wanna go for a ride?
Snälla säg att det inte bara är jag...
Fantastiskt, det är det som kommer till mig, verkligen.
Älska livet - sälj Ferrarin.
Really?
Vilken sida sitter levern? Snälla säg inte höger, för då ligger jag risigt till. Kan det vara njursvikt?
Någonstans mellan saltgurke-cravings och nyponsoppahävandet får jag, låt oss kalla det, sammandragningar i inälvsområdet. Makes sense, eh?
Funderingar dagen efter:
1. Varför slängde jag Batman - the dark knight?
2. Kommer jag någonsin kunna äta ost igen?
3. Fan.
4. Helvetes jävla p-botsfan!
5. Har vi en helvetes jävla fan-situation?
6. Ja.
Man kan i milda drag säga att p-boten sammanfattar hela gårdagen och tja, morgonen, då jag fann den. Ni vet, plastigt, mycket silikon florerade, dyrt, stämmer inte riktigt, i varje fall inte för mig, jävligt irriterande - oh ja! och ett slöseri av bra papper samt något man helst vill fly ifrån. Fan fan fan.
Jag skulle inte ha några som helst problem med att döda den där bananflugan som driver mig till vansinne. Skulle inte känna ett uns ånger och hell, låt det regna då!
Filen var ljummen men det gör ingenting för jag är ensam hemma och det är så skönt så skönt.
Mamma.
Pappa.
Jag älskar er, men det är fantastiskt jätteskönt när ni är borta.
Nu ska jag tycka synd om mig ett tag, dränka mina sorger i nyponsoppa och mandelbiskvier.
Caring is creepy
Sättet han gick på, vi hade inte träffats på ett tag, och den veckan kan ha varit den värsta i mitt liv.
Så, när han kom gåendes nedför backen tänkte jag spela cool, jag menar, man vill ju inte ge bort allt med en gång.
Men jag smälte direkt, jag hade saknat honom så mycket.
Sättet han såg på mig, allt annat försvann.
Hade jag kunnat måla hade det blivit det finaste ni någonsin sett.
Den blicken. Det ögonblicket. Det var det jag hade gått och väntat på.
Jag ler varje gång jag tänker på det.
Och ja, caring is creepy, men jag skulle ge upp allt för att få tillbaka det ögonblicket, den känslan.
Vad säger du?
Be te dubble-U
Prisa meddelandehistorik på MSN och folk gnäller över att biblioteket i Alexandria brann ned...
My world.
Hello.
Welcome to the dark side -
where (bad) taste is not an issue.
Inga hämningar - inga skrupler, vi gör precis som vi önskar.
Kom som du inte är.
Tryggt.
-När försvann vi?
-Jag vet inte, jag undrar mer, när kommer vi tillbaka?
Gullable
Tur att jag gick på ÖIS-Brommapojkarna idag för annars hade ju min dag bara blivit föör tråkig. En sämre tillställning får man leta efter. Positivt med Örgrytematcher är att man inte behöver använda de tyska spetsarna för att få bra sittplatser utan kan i stilla sinne alt. ren desperation slå sig ned lite var som. Naturligtvis var enda platsen med sol också den plats där "hyllan" droppade ned på oss andra dödliga. Bummer. Jag körde en Ponte och gick in på toaletten och värmde mig och de säger att sådana där blåsmaskiner är no good!?
Trots att ÖIS-matchen är tämligen svårslagen får jag nog bringa lite ljus till dagens första wacko jacko-varning.
Nyckelord som; västtrafik, buss, munkebäcksmotet, missat mot, missad hållplats, motorväg, upptäckt av missad hållplats, tvärnit, backning och total förvirring är några som skulle kunna få mig att hålla ett mindre seminarium.
Tur alltså att dessa två händelserna skedde innan det tredje och kanske största
wacko jacko-tillfället uppenbarade sig. Ni vet när något bara retar skrattmusklerna lite, precis så var det. Urbota korkat.
Signed, sealed delivered - mission complete.
Lite synd faktiskt, jag vet ju att jag hade vunnit.
Alltid tråkigt att gå miste om en glass.
Nothing but;
I thrive on this.
Orange(a) kuvert.
Tisdagen, ja för en vecka sedan, bjöd på en dag ledigt från ledigheten och besök på Botaniska Trädgården. (Vi betalade inte inträdesavgiften (den frivilliga, men du hamnar i helvetet om du inte betalar))
Då Rhösska och Konstmuseet välkomnade oss med öppna armar i söndags blev vi så tagna av givmildheten att vi helt enkelt struntade i att ta kort. Gratis parkering på Heden gjorde även sitt.
Jag gissar på att vi såg ut någonting såhär:
Caroline inne i tankarnas värld, från penseldrag till färdigt verk. Själv sög jag mest på mina glasögon. Två kritiker i högform alltså.
Bäst var Mamma Mu-rummet inne på Konstmuseet - en sådan joker.
Upgrade.
Tror bestämt att en 10-12 stycken slank ned. Sedan var den hetsätningen slut, skorparna ett minne blott, den lilla del av Italien de representerade hade alltså förtärts och försvunnit. Istället gick jag över till Granny Smith. Mitt vanlig upplägg gällande de små gröna brukar lyda; båtar (läs; klyftor). Jag bestämmer först vilken halva(H) som är störst, den hamnar naturligtvis till vänster, sedan vilken av klyftorna(K) utav den halvan som blir störst. Likadant med andra halvan. Det blir såhär:
H1 - H2
H1K1+H1K2 - H2K1+H2K2
Vi har nu fyra klyftor, ej ännu fullt sorterade, nu till det kluriga, jag lägger de som en fyrkant enligt nedanstående schema:
H1K1 - H2K1
H1K2 - H2K2
Följdaktligen äter jag, likt Koranen, från höger till vänster, nerifrån och upp. Minst går först.
(Jag har någonstans i virrvarret kärnat ur den lille suckern)
Vad som då är negativt med detta är att du får endast ut fyra bitar vilket ofta genererar till att frukten tar slut skrämmande fort. En klyfta brukar innebära en sisodär två-tre tuggor. Snabbt räknat höftar vi en 12 tuggor, hur kul är det?!
Alltså kom jag på, i strävan efter att förlänga "eventet", att jag delar nu äpplet i ringar! Tunna fina ringar, men då slog det mig igen, halvmånar, ja så får det bli. Vänner, det blev en succé, från att ha ätit ett äpple på 1,2 minuter förlängde jag nu min tid till cirkus 5. Vinst! (Dessutom kan man leka tandskydd med den nya utformningen samt solfjäder - blast!)
För den skäggiges skull; Doppa inte skorpan i teet! Det är äckligt. Skorpor är hårda av en anledning, vill du ha något mjuk, smäll i dig en bulle.
Har tänkt sy mig en klänning, katastrof? Troligen.
Har även börjat på talet jag ska hålla på Annas bröllop (vilket troligen kommer bli ett snuskigt pråligt ett med troligen en skåning som liknar hennes pappa).
Talet i sig kommer att vara hak-droppande!
Grunda talet i denna bild och succén är ett faktum, kan inte kvinnan till vänster skriva poesi till kvinnan till höger, så säg!
Har du kammat dina kameler idag? Har du möjligen fått dem kammade? Jag ska kamma mina senare. *
Inga mål - inga kakor.
Betyder det att det finns en någon som tillhör alla?
Eller betyder det att alla har en någon?
Lär mig aldrig riktigt det där, jag tar det jag får. Det kan låta desperat, men det är quite the contrary. Saker och ting kommer till mig. Låter det aningen självgott? Det är det absolut, men tro mig allt är inte guld som glimmar. Ibland dimper det ned en och en annan skithög också.
Visste redan igår att idag skulle bli skit, och ja, jag har inte sällan rätt. Gårdagskvällen bjöd på klassikern te och skorpor samt ett och ett annat (7) avsnitt av Sex and the City. Caroline är en fantastisk spolare. Det var dock inte bara hon som var "on a roll" under gårdagen, min körning hem ifrån Munkebäck med omnejd kan närmast klassas som exemplarisk. Jag och fransmannen var som ett, och oj vad han kurrande i kurvorna. När vårt lilla kärleksmöte var över kom det över mig att morgondagen (idag) var dömd till skit.
Mamma tror att jag ska hamna i gängbråk. Jag sa att mitt gäng består utav Anna som, väldigt respektingivande, skulle veva/vispa lite med nävarna och mig själv i någon roll som verbal legoknekt. Våra motståndare är okända än så länge. Var lugn mamma, blir det riktigt ugly skickar jag fram Anna först.
Jag är villig att betala för att detta ska fortgå!
No note.
Jag hoppas att blotta åsynen ska framföra mitt budskap.
(fuck)
Skäärgården.
Gott chill på Saltholmen idag grabbar.
Softy.
Av en ren händelse går Kungen och fyller år på årets främsta fylleslag - Valborg. Man (jag) undrar ju om det är ett sätt att tighta till budgeten; "Hey Kungen, vi samkör vårens intåg med din födelsedag, cool?" Ett annat alternativ hade ju annars varit att Kungen är så desillusionerad att han tror att festligheterna är allena för honom. Oh, man (jag) skulle varit inne i Kungens huvud just nu. Vilka tankar irrar omkring där, är han nervös? Kommer studenterna sjunga falsk? Varför hurrar folket utan att säga grattis? Varför rullar 47 stinkande lastbilar runt i Göteborg och hindrar all trafik? Och WHAT IS UP med dessa gamla gubbar och deras gula (av ålderdom och annat mys) studentmössor? De fulla ungdomarna verkar trevliga dock..
Mannen är en maskin, tankarna tar aldrig slut, Silvia sliter sitt hår. Poor poor knackigt talande kvinna.
Oh, remember kids(!):
Players only love you when they´re playing.
Happy playing people!
Kvällstips.
Anyways,
det finns ingen rim och reson i en enda nerv i min lilla.,. öhm, ja, i min kropp.
Hon den där, ni känner inte henne.
Knock yourself out.
Ni som inte tror på tandfen, keep at it, hon finns faktiskt inte. Ej eller existerar påskharen, detta sagt med visst mått tillförsikt då man alrig kan vara heelt säker på att det inte finns en äggläggande hare där ute. Bäbisar kommer inte med storken, tranorna gängar vid Hornborgarsjön och tidiningen trycks faktiskt inte i din brevlåda, det kommer en kille och levererar den! Vem hade anat, när den lilla mörkgröna Fiat:en(?) slickade gatan i mitt lilla område att det inte var en tjyv utan i själva verket tidningsbudet. Kvart i två en fredagkväll/lördagmorgon.
Fascinationen har nått nya höjder.
Tänk om jag inte fått för mig att gå ut just vid denna tidpunkt? Då hade jag missat spektaklet och därmed låtit min tidning ligga i brevlådan i cirkus 12 timmar. Tvingat dessa harmlösa sidor av finaste pressat träd till att utså dagens första dagg och fåglarnas eländiga kvitter.
Håna mig allt ni orkar!
Det blir tamigfan aldrig som man tänkt sig.
Tema: När andra gör annat..
Jag är en fantastiskt hemsk människa.
No list.
Just nu sitter jag här med min fars läsglasögon på huvudet, för let´s face it, jag ser inte ett skit om jag har dem på mig såsom man egentligen bör bära ett par läsglasögon; lättnedhasade på nästippen. Jag ser bra ut, men jag ser inte bra ut. Dock känner jag mig på något sätt mycket viktigare med glasögon på, som om de på något sätt ger mig mer tyngd i mitt bloggande.
Apropå tyngd, jag har funderat på hur många liter glass jag satt i mig de senaste två månaderna och jag har nu fått mitt svar, tack IKEA, Rusta eller var tusan nu vågen är ifrån och tack som fan för de där extra sju kilona. De klär mig precis lika mycket som den där fördömda leopardfärgade BH:n jag har liggandes i garderoben. Ja, just den, som hånar mig varje gång jag öppnar min nytapetserade dörr (extremt välgjort) och som tvingar mig att associera till Gun i Kvarteret Skatan. Där ligger metallskrotet förklätt i kenyansk stäppleopard och bara gottar sig. Troligen kommer jag aldrig att använda den, men det gör egentligen ingenting, för jag menar, den är ju käck där den ligger. Tar upp plats som inte finns, gör att mina sockor bli ihoptussade, ja, allt innehåll i hela lådan ligger där som skrämda sardiner.
Gillar fisk, och håller nog på att bli smygvegeterian. (igen) Har inte riktigt kommit underfund med om det betyder att man smyger med sin vegeterianism, eller om man smyger med köttätande. Moment of clarity anytime.
"Du är galen."
"Du gillar att vara galen, du vill uppfattas som galen."
"Sov gott"
Fällde precis ned glasögonen i ett naivt försök att kanske, kanske kan jag se någonting i dem nu. Ah, nej.
Tur att jag kan min qwerty.
Om man markerar ett ord, eller två, och sedan trycker på CAPS LOCK, så händer ingenting. Jag trodde verkligen att något skulle hända, var nästan beredd att sätta min lillfingernagel på det, och den är verkligen min favorit, så säker var jag. Men nej, jag satte aldrig min lillfingernagel och tur var väl det, för ingenting hände. Varför?!
Mitt nya projekt är att få fler människor att inse min storhet. Jag menar, nu är det trots allt 170 cm 65 kg(!)(HAT HAT HAT till IKEA/Rusta) attityd som går omkring i Sävedalskrokarna. Då och då släpar jag mig in till staden för att förgylla tillvaron där. Som igår.
Igår var tanken, jag hade en plan, att åka in, träffa mina flickvänner och dricka te. Sådan var planen, jag tänkte, bra, sysselsättning nu missar jag middagen. Det blev crêpes/crepês deluxe, te och öl. Det var inte mitt fel dock, och jag ber om ursäkt till alla er som fick er en släng av mitt lite rusiga jag. (Ner med glasögonen igen)
Vilket katastrofinlägg verkligen, börjar bra, hoppa ned en rad, tre blanksteg och nu helt plötsligt blankrad för att separera stycken?! För att förstå mig skulle man behöva gräva upp Freud himself och få honom att jobba fulltid på mig, något som känns aningen otroligt. Och inte det otroligt som i wow..! utan lite mer o-troligt. Det används på tok för lite bindestreck.
Jag saknar min balklänning, jag älskar min eltandborste, skrattar högt åt Pondus, gillar månskenspromenader, äventyr, fika med vänner, läsa böcker, är hel och ren samt har en vid kollektion av Min Häst. Tre årgångar mina vänner, tre årgångar. Jag är dessutom extremt svag för bijouterier (något som jag faktiskt stavade rätt med en gång) och fyller 20 år den andre juli tvåtusennio alltså i år. Då önskar jag mig en svartvinbärsbuske och en magnolia. En praktmagnolia helst. På senare tid har jag även funnit mycket behag i att sitta ute i solen och det är alltså därför brun utan sol ska in på vågrätt 17. Mitt ansikte är en krigszon, lite som Normandie, mycket soldater, mycket gegga och en hel del dödande.
När det kommer till att komma ihåg saker så är jag verkligen fantastisk, det faktum att jag glömde av vad jag skulle skriva härnäst var medvetet. Jo, att höra av sig, så inte min grej.
Min säng befinner sig i ett/vid ett/på ett Currykryss, detta måste åtgärdas snarast, jättefort typ nu.
Har ni också träffat på människor, försökt föra en konversation med vederbörande och känt att en bit av din själ dör för varje minut du måste uthärda? Oh ja.
Summasumarum:
+ 
