Poisonous - die Charmörin

Jag kommer ihåg precis allt från den dagen.
Sättet han gick på, vi hade inte träffats på ett tag, och den veckan kan ha varit den värsta i mitt liv.
Så, när han kom gåendes nedför backen tänkte jag spela cool, jag menar, man vill ju inte ge bort allt med en gång.
Men jag smälte direkt, jag hade saknat honom så mycket.
Sättet han såg på mig, allt annat försvann.
Hade jag kunnat måla hade det blivit det finaste ni någonsin sett.
Den blicken. Det ögonblicket. Det var det jag hade gått och väntat på.
Jag ler varje gång jag tänker på det.

Och ja, caring is creepy, men jag skulle ge upp allt för att få tillbaka det ögonblicket, den känslan.
Vad säger du?