Poisonous - die Charmörin

Då innebandyn lyser med sin frånvaro, något som inte smärtar nämnvärt, får man helt plötsligt tid till annat. Annat kan vara; freecellhysteri, maniskt tedrickande, oupphörligt skalande av morötter och vrålångest för att man faktiskt inte gör annat än sitter på sin lilla rumpa framför datorn.

Därför,

slog jag slag i saken och ålade mig uppför trappen till min vän/bekant; motionscykeln. Vi har en liten bitterljuv relation, jag hatar den 21,5 min av de 22 cyklade, men eftergiften och goset efteråt är to die for. Första tagen är en ökenvandring utan dess like och trots att jag hade på mig mina förbluffande lössittande underställsbyxor (kände mig för övrigt väldigt aerobicsig) och min sporttop, naturligtvis så omatchat som möjligt, rött och rosa kommer aldrig bli en bra kombo, så kände jag ändå att nu hoppar jag av skiten, går ner och tar mig en skopa glass, eller kanske en morot då.

Hur överlevde jag då?

Jo, hon börjar på K och slutar på arin, denna själ som skickat lite småvarma låtar till mig, visade sig var det ledande ljuset. Där satt jag som ett annat mongo och sittdansade medan jag trampade, kom på en ny träningsform, men jag är ingen do:er. Eller? 

I duschen sedan fick jag ett stackars-barnen-i- Afrika-moment. Alltid lika överraskande när de hälsar på, konstigt nog försvinner de lika fort som de kom. Någonstans när jag gottade mig i varmvattnet kom jag att tänka på de små liven, men så fort jag möttes av kylan på andra sidan draperiet var det back to poor-little-rich-girl. Ni kan döma mig, men ni är likadana, tänk på det först. I know you.


Mitt uppdrag tar sig, men hur jävla svårt kan det vara att få tag på en vit t-shirt!? Bara undrar varför det inte finns någonstans? Hur kan Nordstan inte ha en endaste vit t-shirt, outrageous!

Saknad är bitterljuvt.