Poisonous - die Charmörin

Efter att astman börjat göra sig påmind och rummet började kännas allt för bekant begav jag mig ned till jippot i Partillebo. Kom alldeles lagom till att andra akten blåsts av och nere i toakön fann jag Sarah oförskämt pigg såhär en fredagkväll. Tjugo minuter av skitsnack och innebandy, kan egentligen inte bli mycket bättre än så. Sprang på lite celebs på vägen ut, något som alltid är lika trevligt.

Väl hemma igen blev det playtime med fadern, vilket är närmare oundvikligt när det bara är vi två hemma. Jax har lite svårt med kontrollerna annars hade även han inkluderats i något utav lagen. Håll i hatten, jag vann allt som gick att vinna idag. Priset? En härlig kvällspromenad med tillhörande hund och koppelbärare (far). Någonstans halvvägs känner jag att nej, nu dör jag, mina ben klarar inte mer, de förfryser och trillar av, blodbristen tar kol på mig. Det är ju också ett sätt att lämna jordelivet. Gruff. Kom då på en riktigt underhållande sak. Det är just människor som verkligen, på allvar, lägger sig platt och dör så fort någonting går emot dem. Det är underhållning. Ungefär så som jag blev nu med kölden, för det var svinpäls verkligen, men det finns människor som gör det på riktigt. Nej, men jag kommer dö, här och nu, ingen återvändo, finns inget att ta av, inget ljus. Tack för mig. Ah, nej står tre noll, matchen har inte börjat men det står tre noll, det ser jag, känner det innan.
Problemorientering. Det är för övrigt något som man har allt för dålig undervisning i skolan om.

Jag själv fann mig tänka: nej, jag kommer inte överleva vintern. Ta mig tusan, kommer nog inte göra det om det fortsätter så här alternativt värre. Spännande, vilken upptäckt. Annars så utsågs pingvingången till den bästa gång vid köldslag, minst energikrävande och den är lite klurig att få till så man glömmer bort kylan. Viktigt att tänka på är att inte översträcka.
För alla framtida gäster, Jax uppskattar fem rytmiska klapp när man kommer innanför dörren.