Tåpaj.

Det har kommit i min kännedom att min signifikanta dryghet har saknas här på cyberspace. Det blir väl till för mig att acceptera att ingen är som jag.

Varför har jag då pausat i bloggandet kan man genast undra, vilket ni med största sannolikhet gör.
...
Jo, det hela är mycket enkelt. I samband med att min guru, min mentor, min största inspirationskälla lämnat scenen försvann ljuset på blogghimlen. Denna dam är troligen hyfsat omedveten om hennes roll i mitt bloggande, men she´s the reason att jag började.  I samma veva påpekades det också att kanske, bara kanske, skulle man låta det hända något i livet så att man har en anledning att blogga. Första tanken var: "Oh, så vettigt!" Nu lyder det mer: "Sedan när behöver man en anledning?"

Har egentligen en anledning, men oj så mörkt.

Satte för övrigt i mig en hel clementin, rakt ned bara, inga klyftor, no nothing, svalde den bara.
Vad kul det blev då.

Kan blåmärken växa?

Felpass gott folk!

Låt budskapen flöda
Postat av: Anonym

Bloggandet är saknat. Öka tempot. Det funkar inte att dröja så länge. Kom igen nu Ull!! =)

2008-11-20 @ 13:51:43
Postat av: Anna

Jag skulle vilja hävda att du började blogga av samma anlednings om jag - att slippa undan annat som är ännu tråkigare.

2008-11-21 @ 00:30:37

Hit me with your best:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0