Racerharen
Dagens upplägg: En "kort" resumé av lilla Kroatienresan, kommer att innefattas av en hel del bilder kan tänkas. Allt är relativt. Detta kommer att följas av lilla sammanfattningen av dagen på jobbet, vad jag lärt mig och vad jag har utvecklats i. Märk väl att att jag skrev har utvecklats inte om jag har utvecklats. Som lilla sprinklern på lägerelden ger jag er allmän kuriosa, mest för att det känns värt. Om tristessen, avundsjukan, äter upp er är det okej att rulla nedåt på sidan, jag tycker inte om det, men det är okej. Jag blir besviken, men det är okej.
Kroatien.
Då jag antar att ni, liksom jag, är mest intresserade av mig kan ni på request få ett gäng mindre smickrande bilder att gotta er åt. Eller inte då.
Annars då, så var resan som väntat kantad med lite smått och gott, jag slänger in ett liten bråk om vilken restaurang som verkade mest fördelaktig, konstiga kommentarer och frågor samt "stillsamt" kortspelande "helt" utan fusk.
Det börjar bra med att planet naturligtvis är försenat, och med detta tackar jag för mig och somnar i vänthallen på Kastrup. Väl på planet så lyckas jag peta i mig en nötblandning, se bild 1, som egentligen bestod utav kex och pumpafrön, men det stod enjoy, så då gjorde jag det. De två sista bilderna är från Brijuniöarna där Tito härjade. Enligt guideböckerna var "safarin" unexciting. Och ja, en elefantrumpa och en påfågel. När man då stiger av planet möts man dirket av medelhavsklimatet och den speciella lukten och värmeväggen. Tror nog bestämt att runt halv ett på natten då vi anlände var det minsann en 20 grader. Första smset som anländer är att Hollan är utslagna ur EM, av Ryssland. Min mor, fotbollsexperten, säger då med självklart ton och klingande engelska: "A coming people." Hela transferbussen ställde sig frågande till detta uttalande.
Vad jag märkt under resan med min mor är att hon är påträngande omtänksam. Innan hon själv ens hunnit smaka på maten så ska hon genast skövla över hälften till min tallrik. Nej tack mamma, jag vill inte smaka, smaka du själv först. "Men jag har ju smaaakat och nu vill jag dela med mig". Oh bugger. I brist på annan sysselsättning leker min mor väldigt gärna agent. Det går ut på att man avlyssnar sällskapen runt omkring och gissar nationalitet. En kväll är det vi och ett annat gäng som sitter på en avskild terass då mamma väser: "Våra grannar (nickar lätt bakåt), jag tror de är de som är med på alla elementen, om ni är med på vad jag menar (blink blink)." Vad värre är, är väl att vi faktiskt förstod. Men vi uppskattar mammas diskretion. Ei saa peittää. Elementfolk är numera synonymt med finnländare.
Onsdagen vigdes åt prepping inför tysklandsmatchen. Tur att de gick och vann. Det stor ju 1-1 till Tyskland så länge.
Nygammalt nöje upptäcktes under en smärre tystnad: "Wow jag är 42 år gammal." Kollar siffror i glasens botten. Superfun, då som nu.
Att hjorta. Det är det senaste av alla uptåg som vi kommit på under resan till Istrien. Hjortning betyder i mångt och mycket att man knör sig emellan två parter. Alltså stör och tar plats. Tänk er två hjortar som betar på liten grästuva, tänk er nu tredje hjort in emellan. Den hjortar. Min mamma kan hjorta. Den ryska tanten som la sig mitt emellan oss vid havet hon kunde hjorta, och icke att förglömma den spanske herren som slog sig ned bredvid min far på den redan förtrånga klippan. Perfecto. Dumbass.
I Trieste på vägen hem, eller ja, mot flygplatsen, där tankar man bevisligen inte efter halv nio. Trieste med omnejd var stängt stängt stängt. Aningen hetsigt i vår lilla bil som skulle krypa oss fram till aeroporton. Äta, det är väl det enda man gör i Italien.
Söndagen, anlände 04.30 på morgonen, snabbt i säng. 20.45 var det final. Mitt Deutschland skulle stå som segrare, om inte Spanien tagit despens för tjejer. Fotbollsexperten har somnat in (hon är ändå mest tysk), men vaknar till liv och utrbrister "Pussy, Possy, Pussi". Han heter Podolski.
Resans störste fuskare: Pappa. Han gör det inte ens med stil längre.
Då är vi inne på del två, det ångestfyllda arbetet. Det visade sig att det inte var så ångestfyllt ändå, jag är älskvärd och grabbarna är coola. Har dessutom välsignats med ett par riktigt fräsiga skor. Snabba, vackra och jag vill ta med dem hem.
Dagens lärdom: 24 gånger 3 är 72.
Dagens utveckling: Fingerfärdigheten.
Nu är det bara 14 dagar kvar och det känns nästan inte ens jobbigt.
Den allmänna kuriosan får idag gå till racerharen som hälsade oss välkomna hem till Partille i eftermiddags när min far och jag körde hemåt. Den satt där i stridsposition. Spännande. Annars saknade vi Morgongänget och Birdman lös med sin frånvaro.
Skatås förärades med ett besök. Där var herrarna, i sällskap med två yngre damer. Hade vi träning idag? I Skatås fanns även Gus, Mikaela.
Mikaela. Ett möte i Skatås. En gåva. Ett brev. Ett tack. Första rummet.
Kärlek till er där ute.
