Regn och rusk.
Man måste älska Göteborg. Man bara måste. Man måste älska alla de stackars satar som gör tappra försök att ta med ett paraply ut i dessa orkanvindar. Nej, man måste inte älska dem, jag skrattar mest i mitt stilla sinne och njuter av att jag sitter i en varm bil utan minsta tanke på vad paraply heter. Faktum är att jag skrattar lika högt varje gång någon lyckas få sitt paraply ut-och-in vrängt. Jag n j u t e r.
Att tänka på till nästa gång:
- Svamla inte
- Sluta dregla
- Försök att inte se så pårökt ut
- Inte bre på fullt så mycket i hopp om att verka övertygande (smöret i småland börjar sina)
- Framför allt; sluta upprepa allt han/hon säger likt något kognitivpsykologikör.
Jag vill inte säga katastrof, men ni märker ju själva.
Annars känner jag mig lite som rollfiguren Bella i Martina Haags bok Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra). Jag är inte fullt lika illa däran som hon är, har inte kommit till delen där jag ljuger om att jag är akrobat - än. Hur som så måste jag sluta ljuga i mitt CV och acceptera att jag inte alls har bestigt Mount Everest ej heller fått en förfrågan om VD-posten på Microsoft. Det går inte riktigt hem hos arbetsgivarna där ute tror jag, men man ska ju inte döma hunden efter håren.
Hade man dömt mig efter håret idag hade min mor fått rätt när hon ville skicka iväg mig till en institution. I looked like a c r a z y person. Lite för friskt vågat med moussen kanske, men sedär, en erfarenhet rikare. Det är det senaste. Jag söker inte jobb, jag söker erfarenheter, vilket låter så mycket mer levande. Jobb låter tråkigt och tvångsmässigt, erfarenheter däremot.. Oj oj oj oj oj.
Och så fick man höra don´t worry be happy på hemvägen, bull´s eye!
Jag är som klipp och skuren.
