Poisonous - die Charmörin

Jag kämpar fortfarande med min Borderline (en sjukdoms egennamn, måste väl ändå betyda stor bokstav?) In i det sista är jag en pedant.

Ett ständigt aber som ligger där i mitt undermedvetna och bara vill äta upp mig. Lustig, jag och Anna diskuterade just hur vi skulle lösa födofrågan om vi blev strandsatta på en öde ö. Skulle vi börja gnaga på varandra? Antag att jag dör, sa jag till Anna, skulle du äta mig då för överlevnad. Ett simpelt ja till svar. Aningen stött frågan jag vilken del, nu tänkte jag, sätter hon denna point blank, så bör vänskapen ifrågasättas. Efter en dags betänketid säger hon helt plötslig utan någon som helst anknytning:

- Dina armar.
- Va?
- Ja, jag skulle äta dina armar.

Bra då vet jag. Långärmat from now on.

Detta var en utav de större "passusarna" jag tillägnat Anna. Kan inte lova att det inte händer igen.

Borderlinen då, jo, ena stunden är jag fullt duglig och njuter av min ledighet och andra stunden är jag fullkomligt värdelös, som inte orkar göra någonting. Hade mycket viktigt att ta mig för idag. Fem OC-avsnitt senare gick det upp för mig och jag gick in i vad man i folkmun kallar en dipp. Hamnade ute bland blåbärsrisen. Jag och Shirley. Vi är kompisar nu.

Kom hem och var bara allmänt blank. Nu när ni, mina vänner, ligger och sussar har jag kommit tillbaka någorlunda.

Förlåt, men jag kan inte hantera pressen och den är faktiskt min börda att bära. Försök stå ut med mig.

                                            

Älskar ju er trots allt.