Poisonous - die Charmörin

1995 och lilla Ulrika skulle börja på förskolan. En trevlig tillställning om man överblickar verksamhetens snabbt, men ett mikroskop,  femton luppar och en luskam senare insåg hon att hon hade blivit placerad i ett förstadie till helvetet. Inte nog med att det skulle lekas med kulor, sys påsar, ritas, räknas, läsas utan det skulle också göras handdockor utav skummgummi och en föreställning för diverse päron skulle pysslas ihop. Min docka blev en clown för övrigt, troligen är den uppäten nu, lille Jax kom till världen, det var en gång i maj. Åter till barndomen. Jag överlevde föreställningen med bravur, hell, jag var bäst tillsammans med min indiankompis, udda par det där. Vardagen på Kvarnängen (min avd.) var stentuff. Värst var det när flourtanten kom. Då var det inräkning, uppställning och sköljning.

Sitt nu i en ring barn så ska vi leeeka.

Vem går på något sådant? Det vände sig i magen så fort hon langade fram de där äckligt kliniska plastmuggarna. Naiv som jag var, löd jag första gången, in i munnen, ABSOLUT inte svälja, gurgla, skvätt runt och spotta ut. Tvi vale! Aldrig mer. Aldrig aldrig mer.Jag ingick en pakt med mig själv att våga vägra flour. Sitta där och gurgla kunde de andra döda sillarna hålla på med. Jag fuskade varje gång hon kom. Redan då var jag grym på att spela. Jag tror faktiskt att ingen kom på mig. Eller är jag naiv nu igen?


Låt oss hoppa fram lite, närmare bestämt en sisodär 13 år.

Folktandvården har nu sökt mig sedan november förra året och jag har gång på gång skjutit på det då jag betackar mig deras vedervärdiga bananlack. Jag måste varit prioriterad högst upp för de har verkligen ringt varje vecka. Spännande, är ju inte direkt stamkund. Så, för cirkus en vecka sedan nu blev jag dittvingad. 16.20. Vi skippar dösnacket. Fram med lilla grävpinnen, ni vet den där elaka metallgrejen som har en krok på. Gräv gräv gräv, skrap skrap skrap. Om inte jag vore 18 år, så hade man ju trott att hon försökte gräva ett hål med den där hemska saken, mest för att kunna få betalt av mig. Nu är motivet okänt till varför hon bände loss halva min tand... 45 minuter senare, men munnen full med bananlack, frukosten ett minne blott, lunchen skippad och nu ingen mat på två timmar, man tackar. Tur för henne att jag inte känner hunger. Kontentan av denna lilla återblick är egentligen det faktum att hon tyckte att jag skulle börja skölja flour... Det var då jag slutade lyssna, eller nej, ännu tidigare faktiskt, ni vet snacket om b54, b22 och b hit och b dit, gör inte en människa klok. Flour. Aldrig mer. Det var dealen.

Men ni vet ju hur svag jag är gentemot reklam..ty vem kan motså denna slogan:

Det är inte flax, det är Flux.

Snälla någon, hindra mig.

****

Och apropå reklamer, kan någon tala om för mig meningen med västtrafiks nya?

Lejon i maj och kaktusar i regnskog och hej och hå.

Har aldrig hävdat att jag var kvicktänkt.

****

Havet idag på min lediga dag, lite spa-treatment för själen.

Ta hand om varandra.