Det är dagar som denna...
(Nej, nu kommer krampen, ha överseende.)
...som man inser att vänner är helt okej. De är bra att ha och har man tur är man oftast av någorlunda lika skrot och korn. Har man otur är man inte det. Kanske borde man inte dissat den där "kompisen" back then, man hade kanske behövt den senare. (Det ligger i kräftans natur att samla på saker) Kanske borde man valt en annan taktik när det kommer till det sociala planet. Kanske skulle man varit lite mer lössläppt (?), men det ger sig väl. Worst case scenario är väl att man slutar sina glansdagar helt ensam. Jag hoppas på att mitt genombrott kommer efter gymnasiet, för det är då det verkligen gäller! Bye bye safety. Då kan jag tänka mig ett par nya vänner. Man blir liksom tvingad och det är ju bra. Men just en dag som denna är det helt okej att veta att de finns där i bakgrunden, no need to push som vi säger i branschen. De finns där då det verkligen kärvar, men även i medgång. Det är dagar som denna som jag inser att jag kan trivas i total ensamhet också om det inte vore för min pärons enträgna försök att upplysa mig om att jag faktiskt är ensam en fredagkväll. Hello Mr and Mrs Obvious!!
Nu så här efter den tredje nektarinen på cirkus en 30 minuter inser man att dagar som denna är en del av livet. Jag vill så gärna intala mig att det är inte bara jag som är ensam, gnagandes på en nektarin och grubblar på varför just jag är så jävla ensam. Kära läsare, frukta icke, ty detta är inte despair utan pure fakta. Det är bara så det är och jag lägger inga känslor i det. Man kan nästa säga att jag trivs i det. Som ett tomrum liksom, jag bara är.
(läs rubriken nu)
....som jag inser att ensamhet kan bli rätt jobbig också. Besökte min mormor idag. Hon är nog rätt ensam. Det smärtar lite faktiskt. Lyckan är total när man kommer och det ä ju trevligt, men då slår det mig att hon alltid är ensam. Visst hon har oss, men det väger inte upp de resterande timmarna på dygnet. Min mormor är stark så jag tror hon klarar det. Jag hoppas jag kommer bli sådan när jag blir äldre, liskom så glad i livet och med många vänner och så mycket livserfarenhet. När jag tänker framåt så tänker jag liksom, tänk om det skiter sig! Tänkt om allt bara går käpprätt åt skogen. I samma veva tänker jag att det händer inte mig. Det får inte hända.
Mitt besök idag gav lite blandade känslor. Jag kan inte hjälpa att jag funderar på hur det kommer bli efteråt. Ibland pratar hon som om hon är redo att kasta in handduken. Det är helt overkligt. Helt befängt.
(glöm inte rubriken)
...som jag inser att en pojkvän hade suttit fint. Fast och andra sidan så hade det bara varit jobbigt. Man skulle haft en i garderoben så att man kunde ställa undan honom ibland, men jag har inte en skev människobild. Se inte ner på mig nu för jag vet att jag talar för fler. Pilutta. Åter till dilemmat, to have or not to. Alltså, det som skaver är ju just att man ska behöva dras med honom hela tiden. Haha! Förstår ni hur fucked up jag är! Jag ska nog inte utveckla det här, min psykolog har redan fått ett bryt.
(ni vet vad)
...som bekräftar mina farhågor. Jag har hamnat i en ond cirkel. Jag liksom traskar omkring. Skulle behöva någon som ryckte upp mig. Pojkvänsfråga. Men ni förstår mig? Jag vet inte själv. Dull dull dull dull dull dull dull. Lame lame lame lame lame. Nu så.
(..)
...som man inser att det finns dagar som är så himla roliga. Danmark var helt klart en sådan helg. Tack. Anna du är galet bra. Där har ni..
(..)
...som jag gärna hade varit innehavare av ett par dvdboxar med diverse sliskiga amerikanska serier.
Det är var dagens skörd kära vänner, för er som inte bloggar, oh yes I´m watching you, gör det! Det tar emot lite i början, men eftersmaken är fantastisk!
Peace
